hannas klotter

Idag är ingen bra dag. Det är en sån där dag då man bara vill vara hemma, ligga under täcker och låtsas sova hela dagen. Jag har helt tappat motivationen till allt! Likgiltighet till det mesta är så nära känslor jag kan komma, avtrubbad helt enkelt. Skolan vill jag inte till, träna har jag ingen lust med, ingen lust att festa, inte träffa folk, inte heller gå utanför dörren har jag lust med. Ja, som sagt, avtrubbad var ordet. Men det går nog över, hoppas jag!

Skolan är inte så givande just nu. Jag hade hört att denna kurs var mycket rolig men måste erkänna att jag inte tycker den är så värst rolig. Igår lärde vi oss att om man tar hand om tänderna så ökar livslängden. Idag har jag lärt mig hur man bajsar och kräks. Ja, ni hör ju vilka givande timmar jag har i föreläsningssalen...

Jag och Shille har delad vårdnad... om min mobil., Han har blivit av med sin egen så just nu använder även han min.

Min bror frågade mig om inte jag kunde köra honom till Arlanda nu när jag har bil. Visst! sa jag innan jag hade frågat vilken tid de skulle åka... Min bror sa lite oroligt att det var ju ganska tidigt de skulle åka (ganska tidigt för honom brukar inte vara så tidigt för mig) men jag hävdade igen att det inte var några problem! Sen frågade jag vad han menade med ganska tidigt och insåg plötsligt att det var JÄTTEtidigt. Vi skulle åka hemifrån redan vid 4 på morgonen.

Eftersom bilen inte har någon stereo och man lätt blir ganska trött av att köra den långa raka motorvägen så tyckte jag ju att det skulle vara lite skönt att ha sällskap på vägen hem så jag inte skulle somna. Mamma följde gärna med. Super! tänkte jag.

Klockan ringde kvart i fyra i morse och jag satte mig i bilen för att hämta upp Tomas, Erik och mamma. Bakluckan går inte att låsa så den har Shille satt i baklås. Detta resulterade i att vi fick lägga in packningen i bagageluckan från insidan. Mindre smidigt.

Så kom vi till Upplands Väsby där vi skulle hämta upp Linkan + packning. De tre killarna hoppade in i baksätet och jag och mamma längst fram. Vi var överlastade! Hela karossen låg mot däcken vilket innebar att jag inte kunde köra till Arlanda med allihopa i bilen samtidigt. Så mamma lämnade vi av vid McDonalds i Väsby som vi hoppades var öppet så mamma kunde spendera sin tid där inne när jag körde iväg grabbarna till Arlanda. (McDonalds var inte öppet = sveda i hjärtat)

När vi precis lämnat av mamma i kylan (strax innan kl.5 på morgonen ute i bushen) så utbrister Linkan "Så, nu känns det bättre!". Tomas svarar "Ja, förutom att morsan blev avsläppt i Väsby ute i kylan".

Historien slutade bra trots allt, jag lämnade killarna med enorm resfeber på Arlanda och hämtade upp mamma bakom en skylt vid avfarten i Väsby.

I ren rastlöshet började jag titta på blocket  efter marsvin eftersom Shille har börjat prata en del om att han vill ha ett husdjur. Samtidigt som jag läser om flera marsvin som skänkes eller säljes för nästan inga pengar alls pga tidsbrist så hittar jag dessa tre små sötisar. Hela jag smälter!

Trots sjuka med feber, begravning, visdomstandvärk, Parisresa och Johannas död så lyckades jag fixa neurologitentan!!

Shille har många roliga ord och uttryck. Kanske kan det vara för att hans föräldrar inte är från Sverige.
Exempel på vad min älskling kan säga:

- Innan middagen: "Vi behöver besticker.

- När han har provat kläder i en butik frågar han mig var galgan är.

- Vid diskussion av färger säger han alltid färg efter själva färgen. Ex. "Jag tycker bordet ska vara vit färg." Medan jag skulle ha sagt "jag tycker bordet ska vara vitt".

- När han dricker iskallt vatten: "Aj, det irlar i tänderna!"

Shille är underbar!

Att åka kommunalt är både billigare och mer miljövänligtare än att åka bil. Men det är inte alltid lika tyst och skönt som när man åker bil. Idag hamnade jag på en buss med två hysteriskt fnittrande tjejer. De var sådär riktigt jobbiga med sitt fnittrande. Den ena tittade i chaufförens backspegel och sa att det var en sån där förstoringsspegel. Den andra tjejen svarade med ett hysteriskt fnitter och sen var de båda igång igen. De fnissade åt ALLT! På vägen hem fick jag höra om en kvinnas familjemedlem som legat och spytt. Familjemedlemmen var av kvinnligt kön och hade tydligen först trott att hon var åksjuk men denna åksjuka visade sig sedan vara en magsjuka. Denna flicka hade fått spy genom fönstret och sedan hade de torkat av henne och sköljt munnen på henne. Ja, ni märker ju. Detta samtal var egentligen ingenting som jag ville höra men sitter man i närheten av någon som pratar i mobiltelefon så kan det komma sådana här samtal. Mindre kul

Gårdagen spenderades med Ida. Först fik, promenad på stan, lite shopping och sen middag hemma hos Ida. Efter middagen blev det Let´s Dance med tillhörande kritik...

Hanna: Meh, kolla på henne!
Ida: Ja, kan inte hon bara försvinna.

...och sen ett asgarv från oss båda. Ida är bra på att fnissa och dessutom fnissar hon åt samma saker som jag. Finns inte så många sådana personer.

Alltid när jag går ut så bildas en liten droppe precis vid näsborren. Ibland ser man inte ens att det är en droppe utan jag känner den bara. Den går inte att snyta ut och inte att dra in. Nej, den måste tas bort genom att pressa ihop näsborrarna och sedan torka med en servett. Jag går runt som alla tanter med en servett i fickan och torkar näsan då och då. Jag börjar kanske bli gammal men väljer hellre att se detta som att min kropp säger åt mig att flytta till värmen och solen och slippa regn och rusk. (man kan ju alltid intala sig det i alla fall)

Gårdagen innebar dugga vilket i sin tur innebar belöning. Min belöning blev två nya nagellack.

Igår bejakade jag min manliga sida under ett besök i "Gör det själv"-hallen i Slussen. (Den omtalade) Jag och Shille gjorde Vivi fin, med andra ord tvättade och fixade med bilen. Detta gjordes i full tvätta-bilen-mundering som bestod av mjukisar med luvtrtöja samt svart och vit-randiga gummistövlar. Det bör påpekas att det var endast jag som hade denna klädsel, ingen Shille i randiga gummistövlar inte!

Efter ungefär en timmes gnidande, tvättande och torkande på bilen var det dags att lägga på bilvaxet. Shille tog hand om insmetande och jag tog hand om polerandet. Han var noga med att påpeka att när vaxet var ditkletat så var bilen inte färdig. (Gudskelov för det, eftersom annars hade man ju tvättat allt förgäves om resultatet blev att man smort in bilen med leverpastej!)

Shille: Bilen är inte färdig nu utan först ska vaxet torka och sen måste man polera upp en glans.
Jag: Jag vet, det är ju precis som när man putsar skor. Först ska skokrämen på, den ska torka och sen är det dags att arbeta upp glansen.

Helt plötsligt kände jag mig väldigt flickig i alla fall eftersom jag kopplade till något som hade med skor att göra. Jag kanske inte har någon manlig sida utan helt enkelt bara är en kvinna som klarar allt, fast på sitt tjejiga vis!

Såhär fin blev Vivi i alla fall!

Jag och Shille hade en diskussion om var det fanns "Gör det själv"-hallar runt omkring oss. Shille trodde bestämt att det fanns på OKQ8 i Slussen varpå jag dementerar det och säger bestämt motsatsen. Sen var den diskussionen slut.

Sen, några dagar senare, åkte jag förbi OKQ8 i Slussen och såg att det faktiskt "Gör det själv"-hall där. Så, som en nybliven vuxen jag är, tog jag upp ämnet igen och sa: "Älskling, jag hade fel! Det finns visst en "Gör det själv"-hall på OKQ8 i Slussen" Mycket befriande att erkänna ett misstag sådär öppet. Man kan ju faktiskt erkänna brister fast på mer diskreta sätt. (med andra ord så som jag brukar göra) Så med en mer belåten Shille och några vuxenpoäng plockade kunde jag släppa det misstaget!

Folk som tittar på tv mycket och som är lite styrda av alla tv-program har jag tyckt varit lite tragiska. (jag menar egentligen inte så illa som det låter men hittade inte något annat ord) Nu har jag precis insett att jag är en av dom! En fruktansvärd upptäckt! Att helt plötsligt inte veta vad man ska göra en vardagskväll för att man inte har någon tv. Det är ju definitivt tragiskt.

Tv:n står på sin plats fortfarande men boxen vi hade finns inte kvar, eller rättare sagt antennen till boxen. Utanför oss går en väg med en massa bussar som passerar hela tiden. Så fort en buss är i antågande och under hela tiden den står stilla vid hållplatsen så hackar hela bilden och ljudet. Detta är inte bara lite irriterande! Jag satt och såg Roomservice en kväll och missade hela slutresultatet på grund av allt hackande. Så nu är boxen väck och vi ska använda uttaget vi har i väggen för en gångs skull. Kanske till och med kan bli lite kvalitets-tv!

Jag kanske ska tänka på det som mamma och pappa tutade i mig när jag var liten... Tittade man på tv för mycket, så blev ögonen fyrkantiga.

Det måste vara nåt fel på mig, jag kan sova hur mycket som helst! Jag lägger mig tidigt, sover hela natten men vaknar ändå på morgonen och kan inte kliva upp. Kroppen känns helt tung och trött, nästan mjölksyrekänsla i den. Jag vaknar varje morgon med bakistung känsla i kroppen. Hmm nånting är fel.

Jag drog ut elsladden till vår bärbara dator för att jag skulle flytta på den men ångrade mig i sista stund. Efter ett tag sätter Shille noggrant in sladden igen och frågar:
-Varför drog du ur elsladden?
Jag: -För att sladden inte ens är inkopplad i eluttaget.

Att duscha är skönt, så skönt att det som gör att jag kliver ur duschen är russinhuden som kommer efter ett tag. Åh, vad skönt! Att sedan kliva i mjukisutstyrseln eller gå och lägga sig i renbäddad säng med manglade lakan är ännu skönare. Det är dessa små saker som sätter guldkant på min vardag.

Att denna kväll skulle vara härlig var för några timmar sedan en lögn. Rädslan för att bli själv och känna mig eländig var för stark och tårarna bara kom över ångesten att vara själv. Nu, efter ett glas och lite prat och skratt med Shille och Micke, så sitter jag hemma med min godisskål. Det är jag och min godisskål och jag tycker ändå att allt känns ganska ok. Jag är sådär skönt trött i kroppen vilket gör att jag förhoppningsvis kommer sova gott.

Trots att jag snart är 23 år gammal så saknar jag mamma. Hon har varit utomlands i 2v nu men tycker att det räcker gott och väl. Det är konstigt det där med mammor, ibland räcker det med att man äter middag i nån timme och sen har man tröttnat på henne. Sen kan det komma sådana här tillfällen när det bara gått 2v och man saknar dom som bara den! Men en mamma är väl alltid en mamma.

Jag trodde jag hade gråtit slut på alla mina tårar. Men så var det tydligen inte. Det är så mycket tankar i mitt huvud att jag inte vet vart alla ska ta vägen.

En sak jag såhär i efterhand har blivit arg på är när jag pratat med folk och berättat om att min kusin dött. Då frågar många om vi stod nära varandra. Det är så svårt att svara på och oavsett om vi pratade massor eller inte så är vi uppväxta tillsammans plus att hon är mitt kött och blod. Hon är/var min familj! Räcker inte det för att man ska vara ledsen? Sen om jag inte stod henne nära eller inte var ledsen så skulle jag väl inte säga att jag inte mår så bra eftersom min kusin nyligen dött. Det här gör mig irriterad. Klart att man blir ledsen när någon i familjen gått bort!

Jag tänker på hur rolig Johanna var och hur stark hennes personlighet var. Jag tänker på att jag inte kommer få några nya minnen med Johanna. Jag tänker på hennes student jag inte kunde vara med på i somras eftersom jag var i Kina. Det var den lyckligaste dagen i Johannas liv, och den delade jag inte med henne. Det känns tungt. Det känns ändå bra att hon fick sätta på sig studentkläderna och studentmössan en sista gång och försvninna från oss i det.

Jag tänker på att hon nog inte visste att hon var betydelsefull för mig. Jag tror att jag är dålig på att visa att jag faktiskt bryr mig om mina nära, trots at jag inte pratar med dom så ofta. Jag ska verkligen bli bättre på det, försöka i alla fall.

Det är så många som inte varit med om något liknande som säger till en hur man ska sörja och inte sörja. Det känns liksom som att så fort begravningen är avklarad så ska allt vara som vanligt. Men så funkar det inte. Det känns som att de tycker att jag sörjt tillräckligt när det hade gått en vecka efter Johannas död. Jag kan verkligen säga att det inte funkar så. Jag blir arg! Jag vill ha den tiden jag behöver för att sörja och vill inte att folk ska säga åt mig att inte tänka på hur hemskt allting är utan att försöka se allt från den ljusa sidan. Det funkar inte så, eller jag funkar inte så. Inte ens min älskling låter mig få tid till att vara ledsen.  Så denna helg tänker jag tillägna min kära kusin.

Nu har den obehagliga känslan försvunnit och gått över till en otrolig matthet. Begravningen var så fin, men ack så jobbig. Hela kroppen spände sig stel av sorg och tårarna sprutade. Jag tror inte att Johanna visste att hon skulle bli så saknad. Det finns inga ord som kan beskriva hur allt var, hur jag kände eller känner. Jag tänker faktiskt inte ens försöka.

Det är med tunga kliv jag stiger upp ur sängen idag. Magen är orolig, jag har en tung klump i hela bröstet. Idag är dagen då vi ska ta vårt sista farväl av Johanna. Det känns tungt men jag är säker på att det kommer vara fint. När jag var yngre skulle jag opereras, ingen stor operation men det var ju ändå lite otäckt. På morgonen vaknade jag och fick inte äta frukost, bara det var helt annorlunda. Sen hade jag en såndär pirrig känsla i magen fast på ett dåligt sätt. Inte en såndär pirrig, förväntansfull känsla utan en obehaglig pirrig känsla. Just den känslan har jag nu. Ett stort obehag helt enkelt.

Jag har helt tappat inspirationen till att skriva här. Om det är för att det händer så lite i mitt liv just nu eller om jag bara inte kan formulera något spännande kan jag inte svara på. Jag vill gärna skriva men allt jag skriver blir tråkigt. Vad gör man då?

På morgnarna är folk helt tokiga i tunnelbanan! Idag gick jag nästan (helt ofrivilligt) av vid t-centralen när jag skulle till skolan. Jag skulle alltså egentligen av vid sankt eriksplan. Tåget var fullproppat med folk och jag stod intryckt mitt bland alla människor mellan dörrparen på vardera sidan om tåget. (Ni vet där det fanns en stång förr där man som barn alltid snurrade och där man aldrig fick snurra) När centralen närmade sig började folk röra på sig och helt plötsligt skulle alla gå av samtidigt. Två män på varsin sida om mig knuffade till mig och min gigantiska väska blev klämd mitt emellan dom vilket resulterade i att jag plötsligt bara blev tvungen att följa med dom ut ur tåget för att komma loss. Hur kan man missa att man släpar med sig en extra person bakom sig ut ur tåget? Jag råkar ju varken vara dvärg eller osynlig.

Nu till något helt annat som inte alls är djupa tankar utan mer vardagstankar. När jag behöver tvätta kläder så är det såå skönt att få det gjort. Jag nästan njuter av att tvätta bara för att jag vet att det blir rent. Men att sedan ta upp kläderna ur den blåa IKEA-kassen och lägga in dom i garderoben är mycket svårt. Jag förstår inte att det ska vara så tråkigt att lägga in kläderna på sin rätta plats igen. Det är samma sak när jag lagat mat och behöver diska kastruller, skärbrädor,knivar och pannor. Det är inte heller någonting som det finns något nöje i. Konstigt fenomen.