hannas klotter

Igår var jag och tog farväl av Johanna. Jag har aldrig sett en död människa förut. Det var fint. Hon låg där så tyst och stilla så jag bara väntade på att hon skulle slå upp ögonen och säga att hon skojade. Johanna hade sån humor så det skulle inte varit konstigt. Men det var någonting som saknades hos henne, det var henne själv förstås. Hennes själ. Det som gör en människa till människa är verkligen dess själ. Jag är nu helt övertygad om att våra kroppar som vi har är bara något som vi bär med oss för att kunna leva och uttrycka vår själ. Johannas själ är nu någon annanstans. Fast hon hör oss, vet att vi varit där och hon vet att vi saknar henne.

När jag pratat med min familj och mina vänner runtomkring mig så är det inte alla som förstår att man kan vilja träffa en död människa. För mig var det viktigt och jag är så glad att jag verkligen gick dit. Nu beter sig sorgen på ett annat sätt i min kropp, den är stillsam.

Jag har en bok jag tar fram och skriver i när det är något som jag tycker är jobbigt. Då menar jag inte lite vardagsjobbiga saker utan tunga känslor eller tankar jag har. Nu har den boken kommit fram igen efter 2 år i lådan.

Det här med livet och döden är svårt. I skolan lär vi oss hela tiden hur allt fungerar i kroppen, i både sjukt och friskt tillstånd. Hela tiden, oavsett tillstånd, så agerar den på något sätt. Någonting händer. Jag blir gång på gång förbluffad över att allt verkligen fungerar och att kroppen är så smart. Det är svårt att avsluta dess funktioner med tanke på alla reserver kroppen laddat upp med. Trots detta är livet ändå en skör tråd som lätt kan brista.

För några dagar sedan hade jag 5 kusiner. Nu har jag bara 4. Johanna skulle fyllt 20 år om en månad. Hon bestämde sig för att inte leva längre. Denna fakta är obeskrivligt svår att ta in och acceptera. Jag fylls bara av en äcklig känsla i maggropen. Jag mår illa, huvudet och, tankarna snurrar, hjärtat bultar, bilderna i huvudet bara yr. Johanna var en speciell men härlig person. Hon var mitt kött och blod. Känsla av ilska för att hon kunde vara så "dum" att bara försvinna blandas med djup sorg. Till dig Johanna uppe i himlen: Jag älskar dig och hoppas du får ro nu när du kommit till himlen. Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta. Jag vet att jag varit dålig på att visa min kärlek men hoppas ändå att du vetat att den funnits. Hejdå Johanna...

Jag har blivit blodgivare. Efter ett antal besök på blodcentralen har jag nu äntligen fått ge lite av mitt värdefulla blod. Jag är numera 4,5dl blod fattigare och har därmed järnbrist. Men det är det värt och järntabletterna jag fick med mig efteråt verkar göra susen! Mitt dåliga samvete över att inte kunna bidra med något till samhället och världen är nu stillat.

Julklappen jag fick var dags att utnyttja. Jag och älsklingen åkte därmed till Paris, kärlekens stad, under helgen. Resan dit gick bra, hotellrummet var fint och solen sken. Mycket bra intryck till att börja med alltså. Vi gick en promenad i solens sken och skulle upptäcka lite av vad som fanns runt omkring hotellet. Shille drar upp sin dyra systemkamera och en kille kommer fram i skitiga kläder, säger något på franska och pekar på kameran. Vi tror genast att killen vill titta på kameran och säger "no" på engelska. Killen försöker igen att säga något på franska för att vi kanske denna gången ska förstå vad han menar. Ingen lycka nu heller så killen går iväg och ber oss dra åt helvete på engelska. Mycket bra intryck....

Efter ett tag börjar det kurra i magen så det blir dags för en bit mat. Vi hittar en mysig uteservering där vi sätter oss för att beställa. Allt är på franska, förstås. Servitrisen, som inte är trevlig, pratar på franska och vi på engelska. Vi ber om vatten och tänker att kranvatten blir ju bra som alla andra på uteserveringen får, men vi dumma turister får förstås dyrt flaskvatten. Shilles pork som han beställde visade sig vara en stor bit fläsklägg med linser i någon lös genomskinlig sås till. Mannen som satt bredvid mig luktade svett och envisades med att hålla ut armbågen för att verkligen lufta armhålorna. (med andra ord ge mig hans illaluktande ångor)

Man är minst sagt handikappad om man inte kan ett ord franska. Efter ett tag kom de små fraserna jag kunde tillbaka till mitt minne och jag kunde i alla fall inleda ett samtal med att säga hej på franska, vilket underlättar något otroligt. Då blir man hjälpt, även om personen kanske fortfarande pratar franska och jag engelska. Men den blir vänligare inställd till mig som turist och det verkar faktiskt som den faktiskt förstår vad jag säger men bara vägrar att prata engelska.

Efter dessa intryck gick vi tillbaka till rummet för att ta en tupplur och hoppas på att besöket i kärlekens stad skulle vara mer positivt efter lite sömn. Vistelsen i Paris blev underbar! Om det var på grund av sömnen eller att vi faktiskt lärde oss lite om hur Parisarna fungerar vet jag inte, vet bara att allt var perfekt!

Nu har jag under helgen levt som en riktig parisare. Jag har ätit baguette, druckit vin, ätit ost, ätit crepe fylld med nutella, pratat franska, ätit skaldjur, druckit kaffe på uteservering, druckit rosévin på uteservering och jag har åkt tunnelbana. Jag har lärt mig att parisarna äter middag sent, de äter baguette till lunch, dricker espresso (eller en kanna vin) på kaféer, plockar inte upp hundbajs efter sig, vägrar prata engelska och alla röker.

På planet hem satt tre afrikanska män framför oss. Någon av dom (eller alla tre) hade ätit något dåligt för med jämna mellanrum kom en odör från sätena framför oss. Någon hade släppt sig! Jag och Shille höll nästan på att gasas ihjäl där bak i flygstolarna. Skönt att resan bara varade i ca. 2h!

Nu är jag tillbaka i vardagen hemma i Stockholm och kan se tillbaka till den mest underbara helg jag någonsin haft. Tack Shille!

Igår tog jag mitt sista farväl av farmor. Med andra ord var jag på begravningen. Den var fin men vi var få där. Bara de närmsta. Den vita, lilla kistan låg så fint där framme. (Kistan var liten för farmor var liten, bara knappa 30kg när hon dog) Trots att inte farmor har stått mig så nära så gör det ont att se kistan firas ner i marken. Men jag är ändå glad för hennes skull för nu är hon med farfar och de är lyckliga.

Jag undrar i vilken ålder man kan börja känna känslomässig smärta. Min lillasyster var med på farfars begravning för ett år sedan men var inte ledsen då. Men nu ett år senare, när hon bara var ett år äldre blev hon jätteledsen. På nåt sätt känns det bra att hon kan förstå varför vi andra är ledsna.

Min farmor var en väldigt bestämd och barsk kvinna. Inte alls barnkär (därav varför vi inte stod varandra nära). Hon var bestämd med var hon tyckte och sa det gärna, oavsett om man kanske egentligen skulle varit tyst för att vara lite smidig. Men den smidiga förmågan saknade hon, kanske inte riktigt helt men nästan. I brevet hon hade skrivit om hur hennes begravning skulle vara och se ut hade hon bestämt vilka psalmer vi skulle sjunga, vilka blommor det skulle vara och så vidare. Pappa och min farbror gick henne tillmötes på alla omrpden förutom ett: Farmor tyckte inte om kyrkkaffe, hon gick aldrig på dom själv så därför tyckte hon inte att det behövdes efter hennes begravning heller. Hon tyckte hellre att pappa och min farbror skulle ut på restaurang, äta god mat och dricka en massa vin! Det är humor.