hannas klotter

När vi läste patologi hörde vi om en patient som kommit in till mottagningen med tydliga symptom på en tumör (jag minns inte exakt vilka symptom hon hade). Doktorn sa att det kanske kunde bero på den flera kilos tunga tumören hon hade i ansiktet. Men kvinnan hade ingen aning om vad doktorn talade om. Vi fick se en bild på kvinnans ansikte och från kinden hängde en gigantisk tumör. Snacka om förnekelse! Den är inte något man bara missar när man t.ex. tvättar ansiktet eller ser sig i spegeln. Igår när jag var på gymmet såg jag en gubbe (som jag sett där tidigare) med en stor, rund knöl i nacken. Den måste bara vara en tumör och den är stor som en stor blodgrape ungefär. Den ser ut att vara i vägen så varför tar man inte bort den? Han kanske lider av samma förnekelse som kvinnan med giganten i ansiktet. Försvaret gubben har är ju förstås att han inte ser den eftersom den sitter i nacken :)

Jag var ute på promenad idag med Ulla. Ulla är min nya vän. Hon hjälper till när jag ska handla så jag slipper ha händerna nere vid knäna när jag kommer hem av matfyllda, tunga kassar. Det här är Ulla!

Jag satt och läste i medicinsk vetenskap och hittade det här:

Ca. 2 miljarder människor dricker regelbundet sin grannes ljumma avföring
I Sierra Leone är medellivslängden endast 41 år och ca. en tredjedel av alla barn dör innan 5 års ålder

Jag trodde faktiskt inte att det fanns nåt land med sån låg medellivslängd. Jag förstår ju att alla inte lever lika länge som här där det finns bra sjukvård och så men 41 år! Då skulle jag ha levt mer än halva mitt liv vid det här laget.

Förra året gick farfar bort, igår var det farmors tur. Hon är nu uppe och firar jul med farfar i himlen. Det känns konstigt att veta att både farmor och farfar är borta, fast jag är förstås glad att de får träffas igen. (Hur barnsligt det än är så vill jag ändå tro att de döda hamnar i himlen och lever lyckliga i resten av det livet.)

I onsdags var det middag med jobbet på Koh Phangan. Då fick vi en stor guldmedalj där det stod World Cahmpion på. Vår butikschef, Anna, tycker att vi är det. Inte dåligt! Tyvärr hann jag äta den chokladfyllda medaljen innan jag kom på att jag så klart skulle fota den.... Typiskt, men god var den! Anna är förövrigt en jättebra chef. Hon visar verkligen att hon uppskattar oss och det är en viktig egenskap hos en chef.

Nu är jag åter tillbaka till det vanliga livet. Kvällen har jag tillbringat hemma hos familjen Lam och ätit en massa gott så magen fyllts i alla hörn. Nu väntar den härliga sängen!

Jag har inte skrivit på länge eftersom jag har varit i statistikens värld. Nu har jag kommit tillbaka till den vanliga världen för ett ögonblick och inser att efter allt tänkande är jag helt plötsligt bra mycket mer lättroad än vanligt. Jag är i vanliga fall ganska lättroad vilket gör mig till flamsig nu istället. Om det är en bra egenskap eller inte beror nog på vem man frågar. För mig blir allt oerhört kul men frågar man någon som är bredvid mig kanske inte allt är lika kul... hmm... I mitt huvud är allt kul.

Middagen ikväll kommer att intas på Koh Phangan med jobbarkompisarna. Det är sista natten med gänget eftersom typ hälften av oss kommer sluta efter nyår.

Jag längtar tillbaka till att ha ett liv... Imorrn efter kl. 15, då!

På bussen idag satt jag i godan ro i mina egna tanker då plötsligt en tjej som sitter bredvid mig frågar
"Ursäkta, men vet du hur en räv låter?"
Jag : "Nä ingen aning, men den kanske kurrar. Låter dom över huvud taget?"
Tjejen på bussen: "Ja på nåt sätt måste de väl prata med varandra. Hur flirtar dom annars?"
Ja, hur låter en räv egentligen? Hur kommer man ens på den tanken? I detta fall hade tjejen på bussen pratat om det hela dagen då hon egentligen skulle jobba men inte orkade. Sånt kan man alltså komma på en tråkig dag på jobbet.

Statistiken får mig nästan att bli knäpp. Jag har suttit och bläddrat i tabeller, knappat på miniräknaren och ritat figurer. Allt för att jag ska förstå och lära mig. Jag har tänkt på allt som rör kursen så mycket att "Area except both tails" har fastnat i mitt huvud och går i repris. Hela middagslagandet gick mitt huvud runt, runt, runt. Area except both tails, area except both tails....osv. Snacka om skadad!

Min granne har killkväll. Tror jag i alla fall. Tidigare sågs en massa killar komma med fullpackade systemetkassar i händerna och lägenheten fylldes av mansröster (jag var inte där utan sitter man på vår toa hörs typ allt från grannens lägenhet). Nu hörs sjungande, skrålande mansröster och lite dunkande. Spännande.

Ett fenomen jag tycker är särskilt roligt är när man t.ex sitter i tunnelbanan och kommer på att man glömt att sätta på  läppglanset. Så fort läppglanstuben kommer mot läpparna så ser man att nästan alla kvinnor runt omkring, som ser att de blir fina av glans, pressar samman deras egna läppar och känner efter om även dem behöver smörjas eller målas. Är det inte fascinerande!?

Jag ångrar mig. Statistik är inte så kul. Eller egentligen är det inte så farligt eftersom vi har vår nya statistik-guru som föreläsare men ack så svårt det ändå är! (och vi som inte ens har kommit till själva kursen utan bara introduktionen. Men jag lever på att min hjärna kanske kan lära sig att tänka logiskt. Som det är nu så verkar det ganska svårt. Gurun frågar en fråga till klassen. Hanna och en massa andra svarar och alla andra förutom Hanna säger samma sak. Hanna tänker alltså tvärtom mot alla andra. Pinsamt? Ja. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig speciellt smart utan mer lever upp till min hårfärg. Från och med nu kommer hela mitt liv bestå av statistik ty jag har vigt de närmsta två veckorna till kursen.

Men nu är det helg och jag är ledig! Så helgen kommer bestå av sovande, pågående Idolfinal, glöggdrickande och papparkaksbak. Några presenter och julklappar kommer även att slås in samt ett kompletterande av julinköpen. Jag har med andra ord en mycket givande helg framför mig.

Efter tömmandet av all kunskap från mitt huvud och lite vila hemma begav jag mig iväg för att shoppa. Nej, faktiskt inte något till mig själv utan julklappar och födelsedagspresenter. Nu är jag nästan helt klar med allt sånt där. Jag inhandlade även två julblommor, en julstjärna och en amaryllis. Vuxenpoäng till Hanna! Nu är det bara glöggen och julmusiken som saknas för att julstämningen ska bli komplett.


Julstämning va? :)



Idag började den nya kursen, kursen som jag fruktat, nämligen statistik. Hur tråkigt låter inte det!? Men jag måste erkänna att jag är positivt överraskad. Det blev inte någon genetikkurs i repris och tack för det! Jag ska kanske inte ropa hej redan nu efter en dag på statistikkursen men jag känner bara att det här kommer bli bra. Föreläsaren var otroligt pedagogisk vilket min hjärna uppskattar.

Med ett Heja Hanna, friskt humör! Det är det som susen gör! Heja heja heja! i mobilen och efter 38 jobbiga frågor är nu patologitentan skriven. Skönt så skönt.

När jag var liten var jag pappas flicka. Jag minns att pappa var min idol, det var pappa som gjorde mina flätor, det var pappa som målade mina naglar och det var i pappas knä som jag satt varje dag efter middagen. För pappa var verkligen min pappa. Observera var... För pappa har en ny liten flicka nu som får allt som inte jag fick. Då menar jag inte bara att hon får materiella saker som inte jag fick utan att hon får pappa, att han ser henne men inte mig. Trots att jag egentligen har lärt mig att min pappa inte finns hos eller för mig längre och att jag sett att jag klarar mig mycket bra utan en pappa så smärtar det trots allt lite i mitt hjärta när jag hör och ser att pappa har en ny dotter som är mycket viktigare. Pappa är en person som aldrig kommer sluta att förvåna eller göra mig ledsen.

Men här sitter jag, mätt i magen, i en egen lägenhet, med kläder på mig och med familj och vänner som jag tycker om och klagar på att min pappa (som faktiskt fortfarande lever) inte bryr sig om mig tillräckligt. Detta känns så banalt när teven i bakgrunden visar faddergalan om alla barn som kanske inte har någon familj alls, inte får någon mat, inte har nånstans att bo eller som har ett liv av lidande. Ja visst har vi olika liv ändå. Då kanske inte mitt liv är så illa ändå utan en pappa...

Veckan har gått snabbt, väldigt snabbt. Vi har träffats hemma hos Sofia vid fridhemsplan och försökt förbereda oss på den kommande tentan på måndag. Det har dragits paraleller mellan luftvägarnas olika epitel och flygplan med dess glada flygvärdinnor och det har diskuterats om monstertumörer med både hår och tänder. Men nu är det helg och därmed inget plugg utan jobb. Idag hade vi lilatema på jobbet. Vi var lilaklädda med glitter i ansiktet (ni vet sån där gelé med glitter i som man hade på mellanstadiet). Va var rustade både fysiskt och psykiskt för en rush och massor att göra. Humöret var på topp klockan tio när butiken öppnade. Men kom det någon rush? Nej... Kunderna lyste med sin frånvaro. Däremot gick jag genom centrumet till Coop för att köpa mjölk till vårt kaffe och plötsligt var jag lite glad över att kunderna inte hade hittat till oss. Jag möttes av ett hysteriskt liv med alla familjer som stressar runt för att på ett fåtal timmar hinna köpa hela släktens julklappar. Jag avundas alltså inte personalen i leksaksbutikerna.

Efter pluggdagen igår åt jag ananas, otroligt gott! Så gott att jag åt en hel ananas helt själv. Mmm...