hannas klotter

Jag trodde jag hade gråtit slut på alla mina tårar. Men så var det tydligen inte. Det är så mycket tankar i mitt huvud att jag inte vet vart alla ska ta vägen.

En sak jag såhär i efterhand har blivit arg på är när jag pratat med folk och berättat om att min kusin dött. Då frågar många om vi stod nära varandra. Det är så svårt att svara på och oavsett om vi pratade massor eller inte så är vi uppväxta tillsammans plus att hon är mitt kött och blod. Hon är/var min familj! Räcker inte det för att man ska vara ledsen? Sen om jag inte stod henne nära eller inte var ledsen så skulle jag väl inte säga att jag inte mår så bra eftersom min kusin nyligen dött. Det här gör mig irriterad. Klart att man blir ledsen när någon i familjen gått bort!

Jag tänker på hur rolig Johanna var och hur stark hennes personlighet var. Jag tänker på att jag inte kommer få några nya minnen med Johanna. Jag tänker på hennes student jag inte kunde vara med på i somras eftersom jag var i Kina. Det var den lyckligaste dagen i Johannas liv, och den delade jag inte med henne. Det känns tungt. Det känns ändå bra att hon fick sätta på sig studentkläderna och studentmössan en sista gång och försvninna från oss i det.

Jag tänker på att hon nog inte visste att hon var betydelsefull för mig. Jag tror att jag är dålig på att visa att jag faktiskt bryr mig om mina nära, trots at jag inte pratar med dom så ofta. Jag ska verkligen bli bättre på det, försöka i alla fall.

Det är så många som inte varit med om något liknande som säger till en hur man ska sörja och inte sörja. Det känns liksom som att så fort begravningen är avklarad så ska allt vara som vanligt. Men så funkar det inte. Det känns som att de tycker att jag sörjt tillräckligt när det hade gått en vecka efter Johannas död. Jag kan verkligen säga att det inte funkar så. Jag blir arg! Jag vill ha den tiden jag behöver för att sörja och vill inte att folk ska säga åt mig att inte tänka på hur hemskt allting är utan att försöka se allt från den ljusa sidan. Det funkar inte så, eller jag funkar inte så. Inte ens min älskling låter mig få tid till att vara ledsen.  Så denna helg tänker jag tillägna min kära kusin.

Nu har den obehagliga känslan försvunnit och gått över till en otrolig matthet. Begravningen var så fin, men ack så jobbig. Hela kroppen spände sig stel av sorg och tårarna sprutade. Jag tror inte att Johanna visste att hon skulle bli så saknad. Det finns inga ord som kan beskriva hur allt var, hur jag kände eller känner. Jag tänker faktiskt inte ens försöka.

Det är med tunga kliv jag stiger upp ur sängen idag. Magen är orolig, jag har en tung klump i hela bröstet. Idag är dagen då vi ska ta vårt sista farväl av Johanna. Det känns tungt men jag är säker på att det kommer vara fint. När jag var yngre skulle jag opereras, ingen stor operation men det var ju ändå lite otäckt. På morgonen vaknade jag och fick inte äta frukost, bara det var helt annorlunda. Sen hade jag en såndär pirrig känsla i magen fast på ett dåligt sätt. Inte en såndär pirrig, förväntansfull känsla utan en obehaglig pirrig känsla. Just den känslan har jag nu. Ett stort obehag helt enkelt.

Jag har helt tappat inspirationen till att skriva här. Om det är för att det händer så lite i mitt liv just nu eller om jag bara inte kan formulera något spännande kan jag inte svara på. Jag vill gärna skriva men allt jag skriver blir tråkigt. Vad gör man då?

På morgnarna är folk helt tokiga i tunnelbanan! Idag gick jag nästan (helt ofrivilligt) av vid t-centralen när jag skulle till skolan. Jag skulle alltså egentligen av vid sankt eriksplan. Tåget var fullproppat med folk och jag stod intryckt mitt bland alla människor mellan dörrparen på vardera sidan om tåget. (Ni vet där det fanns en stång förr där man som barn alltid snurrade och där man aldrig fick snurra) När centralen närmade sig började folk röra på sig och helt plötsligt skulle alla gå av samtidigt. Två män på varsin sida om mig knuffade till mig och min gigantiska väska blev klämd mitt emellan dom vilket resulterade i att jag plötsligt bara blev tvungen att följa med dom ut ur tåget för att komma loss. Hur kan man missa att man släpar med sig en extra person bakom sig ut ur tåget? Jag råkar ju varken vara dvärg eller osynlig.

Nu till något helt annat som inte alls är djupa tankar utan mer vardagstankar. När jag behöver tvätta kläder så är det såå skönt att få det gjort. Jag nästan njuter av att tvätta bara för att jag vet att det blir rent. Men att sedan ta upp kläderna ur den blåa IKEA-kassen och lägga in dom i garderoben är mycket svårt. Jag förstår inte att det ska vara så tråkigt att lägga in kläderna på sin rätta plats igen. Det är samma sak när jag lagat mat och behöver diska kastruller, skärbrädor,knivar och pannor. Det är inte heller någonting som det finns något nöje i. Konstigt fenomen.

Igår var jag och tog farväl av Johanna. Jag har aldrig sett en död människa förut. Det var fint. Hon låg där så tyst och stilla så jag bara väntade på att hon skulle slå upp ögonen och säga att hon skojade. Johanna hade sån humor så det skulle inte varit konstigt. Men det var någonting som saknades hos henne, det var henne själv förstås. Hennes själ. Det som gör en människa till människa är verkligen dess själ. Jag är nu helt övertygad om att våra kroppar som vi har är bara något som vi bär med oss för att kunna leva och uttrycka vår själ. Johannas själ är nu någon annanstans. Fast hon hör oss, vet att vi varit där och hon vet att vi saknar henne.

När jag pratat med min familj och mina vänner runtomkring mig så är det inte alla som förstår att man kan vilja träffa en död människa. För mig var det viktigt och jag är så glad att jag verkligen gick dit. Nu beter sig sorgen på ett annat sätt i min kropp, den är stillsam.

Jag har en bok jag tar fram och skriver i när det är något som jag tycker är jobbigt. Då menar jag inte lite vardagsjobbiga saker utan tunga känslor eller tankar jag har. Nu har den boken kommit fram igen efter 2 år i lådan.

Det här med livet och döden är svårt. I skolan lär vi oss hela tiden hur allt fungerar i kroppen, i både sjukt och friskt tillstånd. Hela tiden, oavsett tillstånd, så agerar den på något sätt. Någonting händer. Jag blir gång på gång förbluffad över att allt verkligen fungerar och att kroppen är så smart. Det är svårt att avsluta dess funktioner med tanke på alla reserver kroppen laddat upp med. Trots detta är livet ändå en skör tråd som lätt kan brista.

För några dagar sedan hade jag 5 kusiner. Nu har jag bara 4. Johanna skulle fyllt 20 år om en månad. Hon bestämde sig för att inte leva längre. Denna fakta är obeskrivligt svår att ta in och acceptera. Jag fylls bara av en äcklig känsla i maggropen. Jag mår illa, huvudet och, tankarna snurrar, hjärtat bultar, bilderna i huvudet bara yr. Johanna var en speciell men härlig person. Hon var mitt kött och blod. Känsla av ilska för att hon kunde vara så "dum" att bara försvinna blandas med djup sorg. Till dig Johanna uppe i himlen: Jag älskar dig och hoppas du får ro nu när du kommit till himlen. Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta. Jag vet att jag varit dålig på att visa min kärlek men hoppas ändå att du vetat att den funnits. Hejdå Johanna...

Jag har blivit blodgivare. Efter ett antal besök på blodcentralen har jag nu äntligen fått ge lite av mitt värdefulla blod. Jag är numera 4,5dl blod fattigare och har därmed järnbrist. Men det är det värt och järntabletterna jag fick med mig efteråt verkar göra susen! Mitt dåliga samvete över att inte kunna bidra med något till samhället och världen är nu stillat.

Julklappen jag fick var dags att utnyttja. Jag och älsklingen åkte därmed till Paris, kärlekens stad, under helgen. Resan dit gick bra, hotellrummet var fint och solen sken. Mycket bra intryck till att börja med alltså. Vi gick en promenad i solens sken och skulle upptäcka lite av vad som fanns runt omkring hotellet. Shille drar upp sin dyra systemkamera och en kille kommer fram i skitiga kläder, säger något på franska och pekar på kameran. Vi tror genast att killen vill titta på kameran och säger "no" på engelska. Killen försöker igen att säga något på franska för att vi kanske denna gången ska förstå vad han menar. Ingen lycka nu heller så killen går iväg och ber oss dra åt helvete på engelska. Mycket bra intryck....

Efter ett tag börjar det kurra i magen så det blir dags för en bit mat. Vi hittar en mysig uteservering där vi sätter oss för att beställa. Allt är på franska, förstås. Servitrisen, som inte är trevlig, pratar på franska och vi på engelska. Vi ber om vatten och tänker att kranvatten blir ju bra som alla andra på uteserveringen får, men vi dumma turister får förstås dyrt flaskvatten. Shilles pork som han beställde visade sig vara en stor bit fläsklägg med linser i någon lös genomskinlig sås till. Mannen som satt bredvid mig luktade svett och envisades med att hålla ut armbågen för att verkligen lufta armhålorna. (med andra ord ge mig hans illaluktande ångor)

Man är minst sagt handikappad om man inte kan ett ord franska. Efter ett tag kom de små fraserna jag kunde tillbaka till mitt minne och jag kunde i alla fall inleda ett samtal med att säga hej på franska, vilket underlättar något otroligt. Då blir man hjälpt, även om personen kanske fortfarande pratar franska och jag engelska. Men den blir vänligare inställd till mig som turist och det verkar faktiskt som den faktiskt förstår vad jag säger men bara vägrar att prata engelska.

Efter dessa intryck gick vi tillbaka till rummet för att ta en tupplur och hoppas på att besöket i kärlekens stad skulle vara mer positivt efter lite sömn. Vistelsen i Paris blev underbar! Om det var på grund av sömnen eller att vi faktiskt lärde oss lite om hur Parisarna fungerar vet jag inte, vet bara att allt var perfekt!

Nu har jag under helgen levt som en riktig parisare. Jag har ätit baguette, druckit vin, ätit ost, ätit crepe fylld med nutella, pratat franska, ätit skaldjur, druckit kaffe på uteservering, druckit rosévin på uteservering och jag har åkt tunnelbana. Jag har lärt mig att parisarna äter middag sent, de äter baguette till lunch, dricker espresso (eller en kanna vin) på kaféer, plockar inte upp hundbajs efter sig, vägrar prata engelska och alla röker.

På planet hem satt tre afrikanska män framför oss. Någon av dom (eller alla tre) hade ätit något dåligt för med jämna mellanrum kom en odör från sätena framför oss. Någon hade släppt sig! Jag och Shille höll nästan på att gasas ihjäl där bak i flygstolarna. Skönt att resan bara varade i ca. 2h!

Nu är jag tillbaka i vardagen hemma i Stockholm och kan se tillbaka till den mest underbara helg jag någonsin haft. Tack Shille!

Igår tog jag mitt sista farväl av farmor. Med andra ord var jag på begravningen. Den var fin men vi var få där. Bara de närmsta. Den vita, lilla kistan låg så fint där framme. (Kistan var liten för farmor var liten, bara knappa 30kg när hon dog) Trots att inte farmor har stått mig så nära så gör det ont att se kistan firas ner i marken. Men jag är ändå glad för hennes skull för nu är hon med farfar och de är lyckliga.

Jag undrar i vilken ålder man kan börja känna känslomässig smärta. Min lillasyster var med på farfars begravning för ett år sedan men var inte ledsen då. Men nu ett år senare, när hon bara var ett år äldre blev hon jätteledsen. På nåt sätt känns det bra att hon kan förstå varför vi andra är ledsna.

Min farmor var en väldigt bestämd och barsk kvinna. Inte alls barnkär (därav varför vi inte stod varandra nära). Hon var bestämd med var hon tyckte och sa det gärna, oavsett om man kanske egentligen skulle varit tyst för att vara lite smidig. Men den smidiga förmågan saknade hon, kanske inte riktigt helt men nästan. I brevet hon hade skrivit om hur hennes begravning skulle vara och se ut hade hon bestämt vilka psalmer vi skulle sjunga, vilka blommor det skulle vara och så vidare. Pappa och min farbror gick henne tillmötes på alla omrpden förutom ett: Farmor tyckte inte om kyrkkaffe, hon gick aldrig på dom själv så därför tyckte hon inte att det behövdes efter hennes begravning heller. Hon tyckte hellre att pappa och min farbror skulle ut på restaurang, äta god mat och dricka en massa vin! Det är humor.

Om det är någon som har fått visdomständer som inte krånglar eller gör ont. VAR GLAD!!! Jag har en i underkäken som är elak just nu. Proppar mig full med smärtstillande men ändå får jag inte en minut som inte är fylld av smärta. Detta tar kål på psyket. Igår kväll och ikväll har det runnit stora tårar från mina kinder. Hela jag blir liksom svag. Hur kan det göra så otroligt ont av att en tand ska växa lite. Just nu är livet en pina. *suck*

Idag är ju, enligt traditionen, den dagen i veckan då man ska äta ärtsoppa och pannkaka till efterrätt. Jag kör sopp- och pannkakstraditionen jag med men på mitt eget sätt. Kvällens middag bestod av Thaisoppa med plättar till efterrätt.

Vi har fått holländare till klassen. De hörd mycket. Undrar om alla holländare gör det eller om det just är doms om gör det? Språket är i alla fall INTE fint.

Jag är förresten tillsammans med en fotograf (och blivande butikschef, men det får jag skriva om nån annan gång). Jo, han har blivit det på senaste tiden. Som flickvän får man ju agera lite modell då. Tur att jag inte har problem med att vara med på fotografier.


Fotograferade hemma 10/1-08 av Shille

Jag har kommit på mig själv (eller rättare sagt så har Shille hjälpt mig en aning på traven) att hela tiden vilja berätta hur kroppen fungerar eller om något liknande. Jag vill helt enkelt dela med mig av mina kunskaper. Jag kan tänka mig att det kan vara ganska så irriterande: "jaha nu ska Hanna berätta en massa saker som jag inte alls bryr mig om". Är jag enkelriktad i mitt tänkande eller bara väldigt intresserad och engagerad i det jag läser? Kanske är det både och. Eller så är det något som går i släkten för jag har märkt samma fenomen hos mamma och min bror. Fast det skulle i och för sig också bara vara ett hävdelsebehov och ett behov av att visa sig duglig. Efter min djupa funderingar har jag i alla fall kommit fram till att anledningen till att jag gärna vill berätta för andra om hur saker och ting fungerar i våra kroppar (eller om andra ämnen som ryms i biomedicinutbildningen) är för att jag är genuint intresserad!

Jag fick en resa till Paris i julklapp. Visst är jag bortskämd!? Mellan 8/2 och 11/2 kommer jag att befinna mig i kärlekens stad. Att boka flygbiljetterna var inte så svårt. Med Ryanair tur och retur för två personer skulle resan gå på fjuttiga 356kr. Trodde jag ja! Sen tillkommer avgifter för att få ha bagage med sig, resa till och från Skavsta, resa till och från flygplatsen utanför Paris och eftersom flygbussen till Skavsta skulle gå så tidigt från centralen skulle resan till centralen göras i taxi. Med alla dessa extra utgifter blev resan inte så mycket billigare än att åka med SAS från Arlanda. Att åka med Ryanair tar förstås mycket längre tid vilket gör att det mest naturliga valet är att resa med SAS. För tid är som bekant pengar.

Sen var det det där med att boka hotell. Hotell i Paris är allt annat än billigt. Att avgöra om ett hotell är bra eller inte utifrån några bilder på nätet är svårt. För de lägger ju bara ut de finaste bilderna på de finaste rummen på nätet. Hur är då ett "vanligt" rum som inte är någon svit? och hur är de "vanliga" rummen på de hotell där bilderna som finns på nätet är riktigt kassa? Att boka hotell är en djungel. Men så hade vi tur och hittade ett fint hotell till bra pris, äntligen!

Jag är sjuk. Har feber och är svag. Blä! Att känna mig svag är bland det värsta jag vet. Att dessutom inte kunna styra över sig själv och sin hälsa gör ju inte saken bättre. När jag känner mig sjuk och svag kommer kontroll-Hanna in och tycker att kroppen ska orka mer än den gör. Hon tycker dessutom att jag ska klara av skolan som vanligt, ungefär som att inget har hänt. Att vara som vanligt med en febrig kropp är svårt. Att ens sitta upp i sängen och skriva detta inlägg känns tungt och jobbigt. Huvudet snurrar, hjärtat slår och svetten dryper. Visst låter livet som sjukling lockande?

De två veckorna innan jul med statistik-gurun har gett resultat. Jag klarade tentan som jag trodde skulle bli den första att inte klara. Mitt sinnestillstånd är för närvarande: mycket nöjd!

Nu är det dags att sätta mig in i den vetenskapliga artikeln som handlar om integriner....