hannas klotter

Igår tog jag mitt sista farväl av farmor. Med andra ord var jag på begravningen. Den var fin men vi var få där. Bara de närmsta. Den vita, lilla kistan låg så fint där framme. (Kistan var liten för farmor var liten, bara knappa 30kg när hon dog) Trots att inte farmor har stått mig så nära så gör det ont att se kistan firas ner i marken. Men jag är ändå glad för hennes skull för nu är hon med farfar och de är lyckliga.

Jag undrar i vilken ålder man kan börja känna känslomässig smärta. Min lillasyster var med på farfars begravning för ett år sedan men var inte ledsen då. Men nu ett år senare, när hon bara var ett år äldre blev hon jätteledsen. På nåt sätt känns det bra att hon kan förstå varför vi andra är ledsna.

Min farmor var en väldigt bestämd och barsk kvinna. Inte alls barnkär (därav varför vi inte stod varandra nära). Hon var bestämd med var hon tyckte och sa det gärna, oavsett om man kanske egentligen skulle varit tyst för att vara lite smidig. Men den smidiga förmågan saknade hon, kanske inte riktigt helt men nästan. I brevet hon hade skrivit om hur hennes begravning skulle vara och se ut hade hon bestämt vilka psalmer vi skulle sjunga, vilka blommor det skulle vara och så vidare. Pappa och min farbror gick henne tillmötes på alla omrpden förutom ett: Farmor tyckte inte om kyrkkaffe, hon gick aldrig på dom själv så därför tyckte hon inte att det behövdes efter hennes begravning heller. Hon tyckte hellre att pappa och min farbror skulle ut på restaurang, äta god mat och dricka en massa vin! Det är humor.