Tårarna tar aldig slut
Jag trodde jag hade gråtit slut på alla mina tårar. Men så var det tydligen inte. Det är så mycket tankar i mitt huvud att jag inte vet vart alla ska ta vägen.
En sak jag såhär i efterhand har blivit arg på är när jag pratat med folk och berättat om att min kusin dött. Då frågar många om vi stod nära varandra. Det är så svårt att svara på och oavsett om vi pratade massor eller inte så är vi uppväxta tillsammans plus att hon är mitt kött och blod. Hon är/var min familj! Räcker inte det för att man ska vara ledsen? Sen om jag inte stod henne nära eller inte var ledsen så skulle jag väl inte säga att jag inte mår så bra eftersom min kusin nyligen dött. Det här gör mig irriterad. Klart att man blir ledsen när någon i familjen gått bort!
Jag tänker på hur rolig Johanna var och hur stark hennes personlighet var. Jag tänker på att jag inte kommer få några nya minnen med Johanna. Jag tänker på hennes student jag inte kunde vara med på i somras eftersom jag var i Kina. Det var den lyckligaste dagen i Johannas liv, och den delade jag inte med henne. Det känns tungt. Det känns ändå bra att hon fick sätta på sig studentkläderna och studentmössan en sista gång och försvninna från oss i det.
Jag tänker på att hon nog inte visste att hon var betydelsefull för mig. Jag tror att jag är dålig på att visa att jag faktiskt bryr mig om mina nära, trots at jag inte pratar med dom så ofta. Jag ska verkligen bli bättre på det, försöka i alla fall.
Det är så många som inte varit med om något liknande som säger till en hur man ska sörja och inte sörja. Det känns liksom som att så fort begravningen är avklarad så ska allt vara som vanligt. Men så funkar det inte. Det känns som att de tycker att jag sörjt tillräckligt när det hade gått en vecka efter Johannas död. Jag kan verkligen säga att det inte funkar så. Jag blir arg! Jag vill ha den tiden jag behöver för att sörja och vill inte att folk ska säga åt mig att inte tänka på hur hemskt allting är utan att försöka se allt från den ljusa sidan. Det funkar inte så, eller jag funkar inte så. Inte ens min älskling låter mig få tid till att vara ledsen. Så denna helg tänker jag tillägna min kära kusin.
En sak jag såhär i efterhand har blivit arg på är när jag pratat med folk och berättat om att min kusin dött. Då frågar många om vi stod nära varandra. Det är så svårt att svara på och oavsett om vi pratade massor eller inte så är vi uppväxta tillsammans plus att hon är mitt kött och blod. Hon är/var min familj! Räcker inte det för att man ska vara ledsen? Sen om jag inte stod henne nära eller inte var ledsen så skulle jag väl inte säga att jag inte mår så bra eftersom min kusin nyligen dött. Det här gör mig irriterad. Klart att man blir ledsen när någon i familjen gått bort!
Jag tänker på hur rolig Johanna var och hur stark hennes personlighet var. Jag tänker på att jag inte kommer få några nya minnen med Johanna. Jag tänker på hennes student jag inte kunde vara med på i somras eftersom jag var i Kina. Det var den lyckligaste dagen i Johannas liv, och den delade jag inte med henne. Det känns tungt. Det känns ändå bra att hon fick sätta på sig studentkläderna och studentmössan en sista gång och försvninna från oss i det.
Jag tänker på att hon nog inte visste att hon var betydelsefull för mig. Jag tror att jag är dålig på att visa att jag faktiskt bryr mig om mina nära, trots at jag inte pratar med dom så ofta. Jag ska verkligen bli bättre på det, försöka i alla fall.
Det är så många som inte varit med om något liknande som säger till en hur man ska sörja och inte sörja. Det känns liksom som att så fort begravningen är avklarad så ska allt vara som vanligt. Men så funkar det inte. Det känns som att de tycker att jag sörjt tillräckligt när det hade gått en vecka efter Johannas död. Jag kan verkligen säga att det inte funkar så. Jag blir arg! Jag vill ha den tiden jag behöver för att sörja och vill inte att folk ska säga åt mig att inte tänka på hur hemskt allting är utan att försöka se allt från den ljusa sidan. Det funkar inte så, eller jag funkar inte så. Inte ens min älskling låter mig få tid till att vara ledsen. Så denna helg tänker jag tillägna min kära kusin.
Kommentarer
Postat av: Tesan
Jag tänker på dig gumman, en begravning är tungt vem det än är och likaså en bortgång. Alla sörjer vi olika och som jag sa tidigare så slutar man ju bara inte vara ledsen utan det kommer och går och det spelar ingen roll hur lång tid som passerat. Tiden har en helande effekt men man kan fortfarande bli riktigt ledsen när som helst och efter hur lång tid som helst och det får man tillåta sig till att vara.
Stor bamsekram!
Trackback
