Påkommen känsla
Panikkänslan jag fick när jag kom ensam fram till Zhengzhou har jag lyckats identidierat. Tänk dig tillbaka till när du var liten och bland en massa människor med mamma. Sen försvinner mamma och det enda du kan göra är att ropa "mamma, mamma, var är du!?" och gråta. Man riktigt kände hur paniken växte inombords och man kände hur hjälplös man var. Precis den känslan lyckades jag fånga där borta i Mittens rike. Tänk vilket minne min kropp måste ha som bara plockar fram den känslan helt plötsligt!
Varför är det så att det är jobbigare att höra av dig till nån man har dåligt samvete över att man inte hört av sig till på länge än nån som man ofta pratar med?
Kommentarer
Trackback
