hannas klotter

När jag var liten var jag pappas flicka. Jag minns att pappa var min idol, det var pappa som gjorde mina flätor, det var pappa som målade mina naglar och det var i pappas knä som jag satt varje dag efter middagen. För pappa var verkligen min pappa. Observera var... För pappa har en ny liten flicka nu som får allt som inte jag fick. Då menar jag inte bara att hon får materiella saker som inte jag fick utan att hon får pappa, att han ser henne men inte mig. Trots att jag egentligen har lärt mig att min pappa inte finns hos eller för mig längre och att jag sett att jag klarar mig mycket bra utan en pappa så smärtar det trots allt lite i mitt hjärta när jag hör och ser att pappa har en ny dotter som är mycket viktigare. Pappa är en person som aldrig kommer sluta att förvåna eller göra mig ledsen.

Men här sitter jag, mätt i magen, i en egen lägenhet, med kläder på mig och med familj och vänner som jag tycker om och klagar på att min pappa (som faktiskt fortfarande lever) inte bryr sig om mig tillräckligt. Detta känns så banalt när teven i bakgrunden visar faddergalan om alla barn som kanske inte har någon familj alls, inte får någon mat, inte har nånstans att bo eller som har ett liv av lidande. Ja visst har vi olika liv ändå. Då kanske inte mitt liv är så illa ändå utan en pappa...